Paradigm eller forskningsprogram inom evolutionsbiologin?

Jag blev alldeles nyss påmind om ett arbete som jag skrev under min tredje termin på biologiprogrammet och som har gjort ett väldigt starkt och bestående intryck på mig, vilket kanske kan skönjas i namnvalet av min blogg ;-) Så nu tänkte jag att jag skulle dela med mig av detta arbete till er. Jag kan även rekommendera Thomas Kuhns bok "The Structure of Scientific Revolutions". Väl bekomme!

Inledning

Den moderna evolutionsbiologin fick fart då Charles Darwin publicerade sin bok ”Om arternas uppkomst”. Under evolutionsbiologins utveckling har många olika evolutionsbiologiska forskningsinriktningar uppkommit och utvecklats. Synen på vilka mönster, mekanismer och processer som styr evolutionen har skiftat under tidens gång och kan även till viss del skilja åt mellan de olika disciplinerna, men den gemensamma nämnaren som länkar alla med varandra är trots detta, själva evolutionskonceptet.

Senare tidens vetenskapsfilosofer har försökt utforma filosofiska teorier som strukturer, vilka är menade att återspegla hur vetenskap fungerar som helhet. Två av dessa var Thomas Kuhn och Imre Lakatos - båda med fysikbakgrund - vilka, genom sina vetenskapsfilosofiska analyser, starkt bidragit till dagens syn på vetenskap och därigenom lagt grunden till vidare diskussioner kring vad som skiljer vetenskap från icke-vetenskap, det vetenskapliga framåtskridandets natur och dess mål. De två vetenskapsfilosofernas teorier har mycket gemensamt, men skiljer sig även avsevärt åt på vissa punkter.

Både Kuhn och Lakatos syftar till att deras teorier ska omfatta alla vetenskapliga områden. Av denna anledning, och med tanke på att deras teorier framförallt illustreras med exempel från fysikens historia, kommer jag - efter att ha gett en översiktlig historik av evolutionsbiologins historia och vidare beskrivit Kuhns respektive Lakatos teorier - undersöka hur väl deras teorier stämmer in på den moderna evolutionsbiologin, samtidigt som jag jämför Kuhns och Lakatos teorier sinsemellan. Till sist tar jag upp dagens problem med dateringsskillnader mellan systematikers och paleontologers dateringsmetoder och ger, med utgångspunkt från Kuhn, Lakatos, respektive evolutionsbiologins historia, olika alternativa scenarier för dess upplösning.

150 år av evolutionsbiologi

En av de största omvälvningarna inom naturvetenskaperna föranleddes av Charles Darwin som år 1859 publicerade sin On the Origin of Species by Means of Natural Selection (”Om arternas uppkomst”). Detta verk initierade processen som drev vetenskapsmännen från den relativt statiska värld de kände, till en helt ny dynamisk värld där alla organismer är släkt genom ett gemensamt ursprung (http://www.ne.se/lang/charles-darwin). Genom Darwins arbete föddes evolutionsbiologin - den disciplin inom vilken evolutionens processer, mekanismer och mönster studeras. Evolutionsbiologin har blivit allt bredare och omfattar nu många olika forskningsområden t.ex. systematik, populationsgenetik och paleontologi (http://www.ne.se/lang/evolutionsbiologi). Systematiken utgörs i sin tur av tre skolor - evolutionär, fylogenetisk samt fenetisk systematik. Evolutionsbiologin består således av olika nivåer – från evolutionsbiologin som helhet till en enstaka teori inom ett evolutionsbiologiskt forskningsprojekt. Även evolutionsteorin har vidareutvecklats sedan Darwinismens uppkomst, bland annat tack vare fastställandet att vår arvsmassa utgörs av DNA och vidare dess struktur, vilket förklarade hur dessa molekyler kopieras. Darwinisterna accepterade evolution som ett faktum och att alla organismer har ett gemensamt ursprung, men teorierna om att evolutionen sker stegvis, det naturliga urvalet och mångfaldigandet av arter blev inte allmänt accepterade förrän kring 1900-talets mitt då den nya Evolutionssyntesen/ Neodarwinismen - en sammanslagning av genetik och systematik - uppkom. De två disciplinerna hade dessförinnan varit oförenliga, framförallt på grund av olika åsikter om vilka mekanismer som styr evolutionen. Genetikerna såg evolution som plötslig och drastisk, medan systematikerna ansåg evolutionen ske stegvis. Grunden till de två disciplinernas syntes lades av genetikern T. H. Morgan och hans forskarteam då de 1910 påbörjade ett arbete som ledde till att teorin om att evolution sker plötsligt och drastiskt förkastades (Mayr, 2004). 

Kuhns teori

År 1962 gav Thomas Kuhn (1922-1996), historisk vetenskapsfilosof och fysiker, ut boken The Structure of Scientific Revolutions (”De vetenskapliga revolutionernas struktur”). Denna bok, i vilken Kuhn ger sin beskrivning av hur vetenskap fungerar i praktiken, skiljde sig från de traditionella filosofiska teorierna om kunskap och rationalitet, då dessa redogör för hur vetenskap bör fungera. Verket har med sitt perspektiv och sin motsatta riktning präglat både vetenskapsfilosofin och vetenskapen på ett grundläggande plan (Godfrey-Smith 2003 s. 75; Chalmers, 2003 s. 103-106). Enligt Kuhns vetenskapshistoriska analys följer vetenskapen en bestämd cyklisk struktur. Ett vetenskapligt område börjar alltid med förvetenskap och övergår vidare i normalvetenskap som fungerar enligt vissa ramar/ paradigm. På denna följer en kris och till sist revolution innan cykeln börjar om på nytt med förvetenskap, då det nya paradigmets ramar byggs upp. Via denna cykliska struktur går vetenskapen från ett paradigm till ett annat (Chalmers, 2003 s. 106).

Paradigm och normalvetenskap

Ett paradigm är det som definierar ett vetenskapligt område. Det består av vissa lagar, värderingar, teoretiska antaganden om och modeller av världen, specifika metoder och utrustning/apparatur för datainsamling och analyser (Chalmers, 2003, kap 8; Kuhn, 1962, kap 2, Efterskrift, 1969, kap 2). Blivande forskare tillägnar sig det aktuella paradigmets alla ingående element under sin studietid via studentlitteratur och lärare. På så sätt skapas forskartraditioner som präglas av relativ samstämmighet bland vetenskapsmännen inom ett visst område. Denna samstämmighet är förutsättningen för det som Kuhn kallar normalvetenskap (Kuhn, 1962, kap 5, Efterskrift, 1969, kap 2). Normalvetenskapsmännens huvudsakliga uppgift är att förtydliga, stärka och utvidga till nya områden/fall, paradigmets antaganden genom att försöka passa in naturen inom dess ramar. Av denna anledning blir den normala vetenskapen ytterst detaljerad och exakt i sin överensstämmelse med paradigmets antaganden och, likt pusselläggning, fokuseras forskningen till problem som anses ha en lösning. Om ett problem inte blir löst klandrar normalvetenskapsmannen som regel sig själv och sin bristande kompetens, snarare än påstår att det är fel på paradigmets teori (Godfrey-Smith, 2003 s.82, Kuhn, 1962, kap 2, 3, 6).

Kris och revolution

Den normala vetenskapen strävar enbart efter att lösa de normalproblem som paradigmet åskådliggjort. Trots detta är normalvetenskapens struktur, genom exakta förväntningar av forskningsresultaten, väl anpassad för nya upptäckter som bryter mot dessa förväntningar och som så småningom kan leda till förändringar eller t.o.m. övergivande av det paradigm som skapat den. Dock försöker normalvetenskapsmännen först lösa problemen/anomalierna, som de nya upptäckterna utgör, med normalmetoder. Om detta inte lyckas, överges ofta problemen och forskningen fokuseras istället till andra områden (Kuhn, 1962 kap 6-9). Men när en allt större mängd anomalier, eller när anomalier utöver de ordinära, förblir olösta, börjar normalvetenskapsmännen tappa förtroendet för det rådande paradigmet. Detta är indikationen på en växande kris och till slut, när olika försök att modifiera och förbättra det rådande paradigmet har misslyckats, med en ökande vaghet över gällande regler för utövandet av den normala vetenskapen som resultat, inleds sökandet efter alternativa teorier/paradigm. En sådan period, då oenighet råder angående grundprinciperna, är för de inblandade vetenskapsmännen mycket orolig. Det gamla paradigmet överges dock inte helt förrän man finner ett mer framgångsrikt alternativ som man tror kan lösa de problem som ledde det gamla paradigmet in i en kris. Denna övergång från ett paradigm till ett annat innebär en vetenskaplig revolution (Godfrey-Smith, 2003 s. 82, Kuhn, 1962 s. 63, 73-81). Kuhn menar att vetenskapsmännen i det nya paradigmet ser och reagerar på världen på ett nytt sätt. Ofta övertas terminologin och apparaturen från det tidigare paradigmet, men eftersom vetenskapsmännen nu har andra referensramar, kommer dessa i nya relationer till varandra. Detta får som konsekvens att vetenskapsmän från olika paradigm har svårt att kommunicera med varandra. Vetenskaplig utveckling sker i det avseendet att problemlösningskapaciteten ökar från ett paradigm till nästa, men likt evolutionen har den vetenskapliga utvecklingen, enligt Kuhn, inget mål och kan därför inte sägas komma närmare ”sanningen”. De olika inkommensurabla paradigmen åskådliggör, på grund av detta, enbart olika aspekter av ”den sanna verkligheten” (Kuhn, 1962, s. 123, 140-141).  

Att tolka Kuhn

Kuhn har fått mycket kritik för att han använt begreppet paradigm på ett tvetydigt sätt i sin bok ”Structure” (Kuhn, Efterskrift kap 1). Ibland används paradigmbegreppet för ett vetenskapligt område i sin helhet, ibland för ett enstaka exemplariskt arbete som ligger till grund för, och blir ledstjärnan vid, en vetenskaplig revolution (Godfrey-Smith, 2003, s. 77). I vissa fall betonas att varje forskarsamhälle endast följer ett, i andra fall flera, paradigm under en viss period (Kuhn, 1962, s. 48, 133). Kuhn benämner även specifika teorier och modeller som ”paradigmatiska”, vilket tyder på att ett paradigm som är gemensamt för ett forskarsamhälle, är uppbyggt av många ”småparadigm”. Kuhn liknar vetenskapliga problem vid pussel och den normala vetenskapen som pusselläggande. Denna pusselliknelse passar även för paradigm, där paradigmet som helhet är pusslet och de ingående elementen är dess pusselbitar. Kuhn menar att då någon av pusselbitarna elimineras, läggs till eller byts ut, kommer helheten att te sig annorlunda. Ett visst pussels karaktäristika är således den specifika och fullständiga konstellationen av dess pusselbitar (Kuhn, 1962). Kuhn har således en pluralistisk syn på paradigmbegreppet.

Lakatos teori

Imre Lakatos (1922-1974) var professor i logik, hade universitetsexamen i fysik och matematik, dock är han mest känd som matematik- och vetenskapsfilosof. Under de sista 14 åren av sitt liv arbetade och undervisade Lakatos vid London School of Economics och under denna period utvecklade han sin berömda teori om ”de vetenskapliga forsknings- programmens metodologi”. (http://www.lse.ac.uk/resources/LSEHistory/timeline.htm). Denna teori skulle åskådliggöra rationaliteten i vetenskapligt framåtskridande och var delvis en reaktion på Kuhns ”Structure”, som Lakatos ansåg gav bilden av att vetenskapliga övertygelser och förändringar i dessa, grundas på orationella socialpsykologiska system (http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html).

Enligt Lakatos pågår ett flertal forskningsprogram inom varje vetenskapligt fält samtidigt. Programmen, vilka utgörs av en falsifierbar och en icke-falsifierbar del följer en viss metodologi som omfattar alla riktlinjer för forskningsarbetet. (Godfrey-Smith, 2003 s. 103-104). Det vetenskapliga framåtskridandet grundar sig på att det mest progressiva forskningsprogrammet, som genom sin progressivitet antas komma närmast sanningen, konkurrerar ut de degenerativa programmen. Lakatos dog redan vid 51-års ålder och fick därför aldrig möjlighet att vidareutveckla sina idéer eller svara sina kritiker, varav en av dem var Thomas Kuhn (http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html; http://www-gap.dcs.st-and.ac.uk/~history/Biographies/Lakatos.html).

Vetenskapliga Forskningsprogram

Lakatos såg vetenskapen som uppdelad i olika forskningsprogram. Dessa består av metodologiska regler som Lakatos benämner positiv respektive negativ heuristik. Den positiva heuristiken bestämmer och/eller föreslår vilka forskningsbanor man ska ägna sig åt; den negativa heuristiken vilka forskningsbanor man ska undvika. En viktig del i den negativa heuristiken är dess förbud mot att ändra eller avfärda forskningsprogrammets grundläggande principer. Genom detta skyddas nya forskningsprogram från att elimineras vid första antydan till motbevis/problem och får därmed möjlighet att utveckla sin fulla potential (Chalmers, 2003, s. 125-127; http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html; Lakatos, 1968-1969). Utan detta skydd skulle vetenskapen, enligt Lakatos, bli en värdelös lek utan förmåga till framåtskridande genom ackumulation av kunskap (Couvalis, 1997, s. 69). Kring de grundläggande principerna som ofta utgörs av några allmänna metafysiska teorier, och som Lakatos kallar ”den hårda kärnan”, formas ett ”skyddande bälte”. Detta utgörs av tilläggsantaganden som kompletterar den hårda kärnan och mot vilket falsifieringsförsöken riktas. Anpassning av det skyddande bältet till den hårda kärnan i syfte att stärka den senare sker genom att tilläggsteorierna successivt modifieras. Alla modifieringar ska i enlighet med den positiva heuristikens anvisningar leda till nya/naturliga förutsägelser och oberoende tester och får således inte ske ad hoc. Varje vetenskapligt fält omfattar flera rivaliserande forskningsprogram. Ett forskningsprograms framgång värderas utifrån dess progressiva förmåga i förhållande till dess konkurrenter. Denna progressivitet kan vara teoretisk, genom att modifieringar av tilläggsantaganden leder till nya/naturliga förutsägelser, och empirisk, genom att dessa förutsägelser bekräftas genom observationsdata. Ett degenerativt forskningsprogram misslyckas med att frambringa nya/naturliga förutsägelser och fakta (Lakatos, 1968 – 1969; Chalmers, 2003, s. 125-127; http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html). Vetenskapliga framsteg består således i att progressiva forskningsprogram ersätter/konkurrerar ut de degenerativa. Med vetenskapshistorien som facit bör dock varje forskningsprogram tillåtas en period av motgångar då dessa kan vara tillfälliga, innan dess grundprinciper förkastas. Av denna anledning är det svårt för vetenskapsmännen inom ett degenererande forskningsprogram att ta ett rationellt beslut angående huruvida de bör hålla kvar vid eller överge programmet (Chalmers, 2003, s. 130-135).

Kuhn, Lakatos och evolutionsbiologi - jämförelser kors och tvärs

Kuhn ger många definitioner på paradigm. Enligt en definition kan ett Kuhniskt paradigm jämföras med ett Lakatosiskt forskningsprogram, då båda syftar till något som en grupp vetenskapsmän har gemensamt. I det Lakatosiska forskningsprogrammet är det skyddande bältets teorier och metoder mer lössittande än teorierna i Kuhns paradigm, där varje förändring påverkar helheten. Av denna anledning kan man istället jämställa paradigm med den hårda kärnan då dessa är de karaktäriserande teorierna vilka orsakar den bestämda världsbild som vetenskapsmännen inom paradigmet/forskningsprogrammet håller för sant. De teorier, vilka Kuhn kallar paradigmatiska och de separata antagandena som utgör den hårda kärnan kan även sägas vara jämbördiga. Enligt Kuhn finns det dock endast ett paradigm i den breda meningen per forskningsområde och per tid, medan det enligt Lakatos alltid finns fler än ett forskningsprogram. Paradigmbegreppet kan i denna mening gälla evolutionsbiologin som helhet eftersom alla vetenskapsmän har relaterbara världsbilder, vilka framförallt grundar sig på evolutionskonceptet och alla är eniga om att frågor gällande evolutionen är de viktiga frågorna att ställa. Paradigm kan även syfta till deldiscipliner, nivån på vilken bl.a. systematik befinner sig. Dock finns det flera skolor inom systematiken vilka är oeniga, på denna lägre nivå angående metoderna för släktskapsanalyser, varför Lakatos beskrivning av rivaliserande forskningsprogram här passar betydligt bättre. Således kan evolutionsbiologin som helhet ses som ett enda Kuhniskt paradigm (i breda bemärkelsen), innehållande en mängd Lakatosiska forskningsprogram (Godfrey-Smith, 2003, s. 104-107). Den vidare diskussionen kommer att avse dessa definitioner av paradigm respektive forskningsprogram om inget annat anges.

Den största skillnaden mellan Kuhn och Lakatos ligger i deras syn på vad som driver vetenskapen framåt. Enligt Kuhn följer vetenskapen evolutionens mönster, utan särskilda mål, ingen strävan att finna ”sanningen” och grundas på socialpsykologiska system. Lakatos anser att Kuhns syn är relativistisk och destruktiv. Han menar istället att vetenskapen närmar sig sanningen genom ackumulation av kunskap och att framstegen sker på rationella grunder genom att vetenskapsmännens arbete grundas på metodologiska riktlinjer (Godfrey-Smith, 2003, s. 103). Evolutionsbiologin kan stämma med båda filosofernas teorier. Inom paradigmet ackumuleras kunskap om världen rationellt. Livets träd undersöks systematiskt och utvidgas, genom att fler släktskapsförhållanden studeras. De två paradigmen, före och efter Darwin kan dock sägas vara inkommensurabla, då världsuppfattningarna skiljer sig mellan dem och därför också motivationen till att klassificera arter - motivationen bakom Linnés klassifikationssystem är således icke-kompatibel med modern evolutionsbiologi (http://www.ne.se/lang/carl-von-linne/242590). Diskussionen huruvida vetenskapen närmar sig ”sanningen” överlåtes åt andra.

Kuhn och Lakatos är eniga om att huvuduppgiften för vetenskapsmännen inom ett paradigm/forskningsprogram är att stärka paradigmet/den hårda kärnan genom förtydligande av paradigmets/det skyddande bältets teorier och att utvidga dess territorium. Detta stämmer väl, både vad gäller paradigm och forskningsprogram. Evolutionsbiologin som paradigm har som huvuduppgift att utforska evolutionen. Varje evolutionsbiologisk deldisciplin har olika metoder och tekniker som är anpassade till dess specifika område/frågeställningar inom paradigmet. Inom varje deldisciplin finns några skolor/forskningsprogram samt en stor mängd forskningsprojekt som fokuserar på olika frågor. Ofta är de olika projekten på något sätt sammanlänkade i och med att de tillsammans ger en större helhet, större ”sanning” t.ex. då systematiker fokuserar på arters inbördes släktskap inom olika genera, samt relationen till andra genera. Tillsammans kan de ge en tydligare bild av livets träd och stärka paradigmet ytterligare. Denna bild stämmer med Kuhns beskrivning av normalvetenskapsmännens pusselläggande. Det som driver forskningen till att utveckla nya metoder och teorier, för att stärka paradigmet, är konkurrensen mellan de Lakatosiska forskningsprogrammen.

Kuhn menar att vetenskapsmännen inom samma paradigm är relativt eniga om fundamentalerna. Detta kan utifrån sett verka stämma och stämmer även till viss del även inifrån sett. Under evolutionsbiologins utveckling har dock olika grupper varit oeniga angående just fundamentaler, d.v.s. evolutionens mekanismer och det har skett förändringar i evolutionsteorin vilket det tidigare exemplet visar. För att Kuhns teori, applicerad på evolutionsbiologin, ska stämma bättre får man anta att evolutionsbiologin som helhet fortfarande är inne i ett förparadigmatiskt stadium. Om Kuhns teori ses i sin pluralistiska mening, i vilken varje förändring av pusselbitarnas konstellation genom uppkomst av en ny metod eller teori påverkar helheten, sker mindre revolutioner frekvent på lägre nivåer, men påverkar då oftast enbart de inblandade vetenskapsmännen (Kuhn, 1962).

Varken Kuhn eller Lakatos nämner synteser, likt den mellan genetik och systematik, varför båda teorierna brister i detta avseende. Lakatos menar att ett av de rivaliserande forskningsprogrammen kan expandera till och vidare överta ett annat programs område, men detta är inte vad som skedde vid evolutionssyntesen. 

Stundande revolution eller ”bara” rivaliserande forskningsprogram?

Kartläggningen av organismvärlden ur ett evolutionärt perspektiv utförs dels av paleontologer som främst utgår från morfologiska data från fossilregistret, dels av systematiker vilka arbetar med molekylära data. För datering av organismerna använder de sig ofta av olika metoder (http://www.ne.se/lang/paleontologi; http://www.ne.se/lang/systematik). Specifika dateringar med respektive metoder kan skilja sig åt och ibland markant. Tidpunkten för de moderna fåglarnas divergering från stamlinjen daterades t.ex. med morfologiska data till ca 60 miljoner år, medan man med molekylära metoder daterade divergeringen till ca 100 miljoner år, liknande dateringar har gjorts även för de moderna däggdjurens divergering. Dessa skillnader ger helt olika bilder av vilka ekologiska och evolutionära mekanismer som styrt utbredningen av de moderna fåglarna, eftersom utrotningen av dinosaurierna skedde mellan dessa två tidpunkter. Tidigare har man inom forskningen förlitat sig på dateringen från fossilregistret, men på senare år har de molekylära metoderna blivit allt vanligare (Borg, 2008).

Är det frågan om en Kuhnisk revolution inom evolutionsbiologin? Det som sker inom evolutionsbiologin är att de morfologiska metoderna som tidigare tagits för sanna, börjar ifrågasättas nu när nya metoder utvecklats - forskare börjar tvivla på det gamla paradigmet. Här är det fråga om olika metoder och tekniker där resultaten från studier av samma fenomen skiljer sig åt och i nuläget kan man inte säga vilket som är (ska tas för att vara) ”sant”. Ännu är de molekylära metoderna i sin utvecklingsfas. Pålitligare molekylära klockor kan komma att utvecklas (Campbell & Reece s.550); men det är just detta vetenskapsmännen ska syssla med enligt både Kuhn och Lakatos, efter att ett nytt paradigm/forskningsprogram antagits – att förfina metoder och tekniker som ingår i och bestäms av paradigmet/programmet. Vid generalisering av paradigmbegreppet som den ovan, där paradigm får omfatta hela evolutionsbiologin, krävs dock förändring av den mest fundamentala världsbilden. Det senaste paradigmskiftet skedde då i och med Darwins ”Om arternas uppkomst”. Vid en sådan generalisering är det alltså här inte fråga om en Kuhnisk revolution.

Systematik och paleontologi kan däremot ses som rivaliserande Lakatosiska forskningsprogram, med syfte att förfina metoderna och teknikerna inom evolutionsbiologins Kuhniska paradigm. Om Lakatos teori stämmer kommer således det mest progressiva programmet att besegra det andra, som istället kommer börja degenerera och så småningom försvinna. Lakatos slagord ”det finns ingen ögonblicklig rationalitet” (Lakatos, 1968-1969), innebär dock att man inte kan säga vilket av programmen som kommer att segra.

Eller finns det även möjlighet för en syntes mellan systematik och paleontologi i framtiden, likt sammanslagningen av systematik och genetik vid Evolutionssyntesens födelse? Detta senare alternativ verkar rimligt, dels genom att det följer systematikens historiska mönster, dels trenden av pluralistiskt förhållningssätt som sprider sig alltmer, där det ena inte behöver utesluta det andra. Inom systematiken utvecklas t.ex. en pluralistisk syn på artbegreppet. Istället för att försöka finna en universell definition för begreppet art – en definition som passar alla delar av livets träd och som står upp mot evolutionens kontinuitet – vill man fokusera på att finna passande definitioner för olika delar av livets träd (Garvey, 2007; O’Hara, 1993). Förespråkare för utvecklingssystemsteorin, som uppkom på 1950-talet, anser att det är samspelet mellan en mängd faktorer som bestämmer en organisms utveckling. Denna pluralistiska syn skiljer sig från den gencentristiska som menar att det till största delen är generna som bestämmer hur en organism utvecklas (Garvey, 2007 s. 78-88). Denna pluralism inom evolutionsbiologin går helt emot fysikens försök att finna ”teorin om allt” och även Kuhns och Lakatos, som ju var fysiker i grunden, försök att förklara hur all vetenskap fungerar i en enda teori. Kanske hade Kuhn, under sitt arbete med ”Structure” påverkats av denna trend av pluralism eftersom han gav sitt viktigaste begrepp ”paradigm” denna pluralistiska betydelse.

Slutsatser

Under arbetets gång har jag behövt förenkla och anpassa Kuhns och Lakatos teorier, för att göra det möjligt att, med denna begränsade mängd ord och tid, jämföra dem sinsemellan samt med evolutionsbiologin. För att teorierna, i så stor utsträckning som möjligt, ska stämma överens med evolutionsbiologin krävs en syntes av de båda teorierna, vilket jag har illustrerat i detta arbete. Då både Kuhn och Lakatos främst utgår från fysiken, visar detta att olika vetenskaper fungerar på olika sätt och har olika utvecklingsmönster. Endast en vetenskapsfilosofisk teori över alla vetenskaper är således inte tillräcklig.

Hur evolutionsbiologin kommer att utvecklas är i nuläget ovisst. Mycket tyder på att evolutionsbiologer sakta börjar få ett pluralistiskt perspektiv på världen. Kanske är ett nytt paradigm på intågande? Hittills har biologin sett sig själv som fysikens och matematikens underlägsne och på grund av detta strävat efter att efterlikna dessa vetenskaper genom att finna sin ”teori om allt”. På senare tid har biologer dock börjat anse (inse?) att biologi är en egen vetenskap med annorlunda villkor, vilket kan vara en orsak till pluralismens utbredning (Garvey, 2007, kap 10). Antingen börjar biologin hitta sig själv, vilket kommer att resultera i ett paradigmskifte, eller så orsakas denna pluralism av ansamlandet av anomalier inom och vaga ramar för rådande paradigm, vilket skulle innebära att evolutionsbiologin är inne i en kris. Även detta skulle resultera i ett paradigmskifte. Oavsett vilket, är jag övertygad om att vi inom biologin har en väldigt spännande tid framför oss! 

Referenser

Borg, M. 2008, Södertörns högskola, Institutionen för livsvetenskaper, Biologisk mångfald. Moderna fåglar och däggdjur - evolutionära processer och ekologiska mekanismer

Campbell & Reece, 2008, Pearson Education, Inc. San Francisco. Biology Eights edition

Chalmers, Alan F. Översättning: Per Lennart Månsson. 2003, Nora: Nya Doxa. Lettland. Vad är vetenskap egentligen?

Feduccia, Alan. Trends in Ecology & Evolution, Volume 18, Issue 4, April 2003, s. 172-176. ‘Big bang’ for tertiary birds?

Folse, Henry. Philosophy courses, Department of Philosophy; College of Arts and Sciences, Loyola University, New Orleans. Hämtad: 2009-10-14. http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html. Lakatos's Methodology of Scientific Research Programmes

Garvey, Brian. 2007, McGill-Queen´s University Press. North America. Philosophy of Biology

Godfrey-Smith, Peter. 2003. The University of Chicago Press. Chicago. Theory and Reality, an introduction to the philosophy of science

Kuhn, Thomas S. 1962. Översättning: Örjan Björkhem. 1997, Thales. Falun. De vetenskapliga revolutionernas struktur

Lakatos, Imre. Proceedings of the Aristotelian Society, New Series, Vol. 69, (1968 - 1969), pp. 167-186 Published by: Blackwell Publishing on behalf of The Aristotelian Society. Criticism and the Methodology of Scientific Research Programmes. Hämtad: 2009-10-14. http://www.jstor.org.till.biblextern.sh.se/stable/4544774?seq=19&Search=yes&term=%22Imre+Lakatos%22&list=hide&searchUri=%2Faction%2FdoBasicSearch%3FQuery%3Dau%253A%2522Imre%2BLakatos%2522%26wc%3Don&item=1&ttl=37&returnArticleService=showArticle&resultsServiceName=doBasicResultsFromArticle

Mayr, Ernst. Science 2 July 2004: Vol. 305. no. 5680, pp. 46 – 47. 80 Years of Watching the Evolutionary Scenery

O´Hara, Robert J. Syst. Biol. 1993: 42(3):231-246. Systematic generalization, historical fate, and the species problem

2009-10-12 Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/evolutionsbiologi

2009-10-12 Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/paleontologi

2009-10-20 Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/charles-darwin

2009-10-20 Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/systematik

2009-10-23 Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/carl-von-linne/242590

Alla vet ju...

... att Ryssland utgör ett hot mot Sverige.

Eftersom hela Ryssland just nu sitter alldeles sysslolösa och eftersom Sverige dessutom har sådana enorma naturresurser och på toppen av allt ligger helt fantastiskt till strategiskt, så kommer vi snart att bli det första, av en lång rad länder, som Ryssland kommer att ge sig på. Det är helt säkert det. Bevisat, stämplat och arkiverat.

... att Ryssland har u-båtar i Stockholms skärgård.

På 80-talet när liknande vittnesmål florerade och gjorde hela svenska folket lamslaget av skräck, visade det sig i och för sig vara... minkar... och kanske eventuellt några NATO-ubåtar... Men DEN HÄR GÅNGEN måste vittnesmålen ändå vara korrekta, för ALLA har sett bildbevis som klart som korvspad visar att det var just en rysk u-båt som befann sig just i Stockholms skärgård. Sedan att det påstådda nödropet till Kaliningrad var rena fabeln har inget med saken att göra. Det vet ju alla. Och det att holländska u-båtar, av någon anledning, vistas i svenska vatten; det är väl inget att haka upp sig på.

... att Putin är maktfullkomlig.

Alla i detta avlånga och ack så informerade land, har stenkoll på maktstrukturen i Ryssland. Det finns ju faktiskt inte så mycket att veta egentligen. Det är Putin som styr. Alla andra politiker och entreprenörer i detta enorma land är bara marionetter och har inte det minsta att säga till om. Det är helt otroligt egentligen när man tänker efter. Att ensam styra ett land som breder ut sig över icke mindre än NIO tidszoner och med en hel uppsjö av olika folkgrupper och intressen, att ensam fatta alla beslut. Helt själv. Det är inget mindre än helt fenomenalt! Putin är sannerligen detsamma som Ryssland! Det vet ju alla.

... att Putin vill skapa ett nytt Sovjetimperium. 
Visst. Rysslands, eller man kanske skulle säga Putins, militära styrkor har verkligen härjat hej vilt över hela världen och under sina aktioner dödat flera hundratusentals eller kanske miljontals civila och störtat ett flertal regeringar de senaste decennierna. De har skapat kaos och förödelse överallt där de har dragit fram och de har exploaterat och roffat åt sig alla rikedomar i de länder som de har ockuperat... Eller hur var det nu... kanske har vi blandat ihop imperierna lite, men det är en bagatell egentligen, för alla vet ju, att om Ryssland bara hade haft chansen, så skulle de agera EXAKT likadant. Och om de hade gjort det, så skulle det INTE VARA OK!

... att valen i Ryssland är uppgjorda i förväg.

Det vet man ju bara. Här behövs inga som helst bevis. Så är det med valen i Ryssland och så kommer det alltid att vara. Att man vid det senaste valet, just på grund av dessa påståenden om uppgjorda val, satte upp kameror i alla vallokaler i hela landet, för att visa att allt gick rätt och riktigt till, spelar ingen roll. Inte tillräckliga bevis. Och att Putin är väldigt populär bland SITT folk - majoriteten (en sisådär 75%) kanske skulle ha röstat på honom om det hade varit schyssta val - det hör inte hit. Så länge som Rysslands president inte är accepterad, och allra helst vald, av VÄST, så kommer valen att ses som illegitima helt enkelt.

... att alla riktiga ryssar, alla ryssar som räknas, är missnöjda med Putin.

Även om vi aldrig har varit i Ryssland och själva frågat runt bland människorna ute i stugorna vad de egentligen tycker, så har vi minsann träffat på både en och två ryssar som emigrerat hit till Sverige och BÅDA var jättemissnöjda med hur de hade det i Ryssland. Det är skillnad här i Sverige. Alla vet ju att alla de svenskar som emigrerar härifrån egentligen helst av allt skulle vilja stanna eftersom DE ÄR SÅ OTROLIGT NÖJDA med allt man kan tänka sig här hemma i Sverige. Det är därför de emigrerar.

... att Ryssland är lite (en sisådär 250 år) efter i utvecklingen (p.g.a. mongolerna).

Det är ju väldigt enkelt att räkna ut. Alla länder måste följa samma utvecklingslinje. Om ett land plötsligt börjar avvika från denna linje, ja då säger det sig ju självt att de kommit vilse från den enda utvecklingsmöjligheten som finns och därigenom också efter. Tiden står nämligen still utanför denna linje. Det vet ju verkligen alla!

... att Michail Gorbatjov var det bästa som hänt Ryssland/Sovjet.

Att sedan ryssarna själva menar att han var den största katastrof som landet kunde drabbas av... ja, vad ska man säga. De är ju lite knasiga de där ryssarna. Vi vet nog antagligen lite bättre vad som är bra för dem och inte. Herregud.

... att det är helt ok att bua ut en person bara för att han eller hon är ryss.

Förutom om personen är homosexuell, svart eller jude... Då är det såklart inte ok, med tanke på vad de stackarna har fått utstå under historiens gång. Det var inte länge sedan som en svart person kunde åtalas och straffas helt utan bevisning. Bara för att han eller hon var svart! Skamligt, tycker vi.

Alla vet så otroligt mycket att ingen längre har koll på någonting!

Saken är den att jag är så spyfärdigt less på den eskalerande antirysspropaganda som den senaste tiden antagit rent absurda proportioner. Det går inte en dag utan att jag får höra eller läsa självklara insinuationer, föraktfulla eller förstå-sig-påiga negativa kommentarer om Ryssland. Och nu har jag till sist insett att de jag trodde skulle utgöra den balanserande motvikten till mainstream medias totalignoranta och enögda rapportering, tiger still. Och inte nog med det, de är t.o.m. med på att sprida en negativ bild av det land som, vid sidan av mitt älskade modersland Sverige, ligger mig allra varmast om hjärtat. 

 

Inte en enda gång det senaste året har jag fått höra eller läsa något som utgår från förståelsen för skillnaderna mellan våra respektive länder eller sökandet efter det som vi har gemensamt. Inte en enda gång har man tagit upp alla positiva förändringar som åstadkommits i Ryssland de senaste åren. Inte en enda gång har jag sett att man bett om ursäkt för de absurda anklagelser man gjort mot Ryssland, utan istället har man kommit med nya, än mer absurda anklagelser. Och "alla vet ju" att med Ryssland menar man Putin. Och "alla vet ju" hurdan Putin är. Och alla har en jäkla massa åsikter om både Putin och Ryssland, utan att ha den minsta aning om det som man har åsikter om.

Alla vet ju redan hur det egentligen ligger till, så ingen bryr sig om att ta reda på hur det EGENTLIGEN ligger till! 

Och allt ska mätas med svenska/västerländska mått och bedömas enligt dessa mått. 

Som om det inte skulle finnas något annat sätt att se på saken.

Sedan understår man sig att prata om "rysk propaganda". Den ryska propagandan är ingenting i jämförelse med den västerländska! Hur vet jag det? Jo, för att det existerar en opposition i Ryssland.

Men hur skulle en opposition ens kunna födas i Sverige när "alla redan vet exakt hur allt ligger till"?

Hela denna antirysskampanj kommer, förutom att hetsa människor mot varandra (vilket man kommit riktigt långt med), att leda till ett NATO-medlemskap för Sveriges del och i förlängningen antagligen till krig (iaf om USA och NATO får bestämma och deras propagandamaskineri arbetar på så hårt det bara förmår, så det skulle inte förvåna mig ett dugg). Ett för oss vanliga människor fullständigt meningslöst krig där vi får lära oss att hata varandra ännu mer och där de som redan är snuskigt rika kommer att bli ännu rikare medan vi vanliga människor, oavsett nationalitet, kommer att få ta smällen.

När ska vi sluta hata varandra? När ska vi sluta kriga med varandra? När ska vi sluta vara rädda för det som är annorlunda? 

Ja, jag är jättearg, ledsen och besviken och jag vägrar vara med på det här hattåget! Någon gång får det lov att vara nog!!!