Jag
blev alldeles nyss påmind om ett arbete som jag skrev under min tredje termin
på biologiprogrammet och som har gjort ett väldigt starkt och bestående intryck
på mig, vilket kanske kan skönjas i namnvalet av min blogg ;-) Så nu tänkte jag
att jag skulle dela med mig av detta arbete till er. Jag kan även rekommendera
Thomas Kuhns bok "The Structure of Scientific Revolutions". Väl
bekomme!
Inledning
Den
moderna evolutionsbiologin fick fart då Charles Darwin publicerade sin bok ”Om arternas uppkomst”. Under
evolutionsbiologins utveckling har många olika evolutionsbiologiska forskningsinriktningar
uppkommit och utvecklats. Synen på vilka mönster, mekanismer och processer som
styr evolutionen har skiftat under tidens gång och kan även till viss del
skilja åt mellan de olika disciplinerna, men den gemensamma nämnaren som länkar
alla med varandra är trots detta, själva evolutionskonceptet.
Senare tidens
vetenskapsfilosofer har försökt utforma filosofiska teorier som strukturer,
vilka är menade att återspegla hur vetenskap fungerar som helhet. Två av dessa
var Thomas Kuhn och Imre Lakatos - båda med fysikbakgrund - vilka, genom sina
vetenskapsfilosofiska analyser, starkt bidragit till dagens syn på vetenskap
och därigenom lagt grunden till vidare diskussioner kring vad som skiljer
vetenskap från icke-vetenskap, det vetenskapliga framåtskridandets natur och
dess mål. De två vetenskapsfilosofernas teorier har mycket gemensamt, men skiljer
sig även avsevärt åt på vissa punkter.
Både Kuhn och
Lakatos syftar till att deras teorier ska omfatta alla vetenskapliga områden.
Av denna anledning, och med tanke på att deras teorier framförallt illustreras
med exempel från fysikens historia, kommer jag - efter att ha gett en
översiktlig historik av evolutionsbiologins historia och vidare beskrivit Kuhns
respektive Lakatos teorier - undersöka hur väl deras teorier stämmer in på den moderna
evolutionsbiologin, samtidigt som jag jämför Kuhns och Lakatos teorier
sinsemellan. Till sist tar jag upp dagens problem med dateringsskillnader
mellan systematikers och paleontologers dateringsmetoder och ger, med utgångspunkt
från Kuhn, Lakatos, respektive evolutionsbiologins historia, olika alternativa scenarier
för dess upplösning.
150 år av evolutionsbiologi
En av de största
omvälvningarna inom naturvetenskaperna föranleddes av Charles Darwin som år
1859 publicerade sin On the Origin
of Species by Means of Natural Selection (”Om arternas uppkomst”). Detta
verk initierade processen som drev vetenskapsmännen från den relativt statiska
värld de kände, till en helt ny dynamisk värld där alla organismer är släkt
genom ett gemensamt ursprung (http://www.ne.se/lang/charles-darwin). Genom Darwins arbete
föddes evolutionsbiologin - den disciplin inom vilken evolutionens processer,
mekanismer och mönster studeras. Evolutionsbiologin har blivit allt bredare och
omfattar nu många olika forskningsområden t.ex. systematik, populationsgenetik
och paleontologi (http://www.ne.se/lang/evolutionsbiologi).
Systematiken utgörs i sin tur av tre skolor - evolutionär, fylogenetisk samt
fenetisk systematik. Evolutionsbiologin består således av olika nivåer – från
evolutionsbiologin som helhet till en enstaka teori inom ett
evolutionsbiologiskt forskningsprojekt. Även evolutionsteorin har
vidareutvecklats sedan Darwinismens uppkomst, bland annat tack vare
fastställandet att vår arvsmassa utgörs av DNA och vidare dess struktur, vilket
förklarade hur dessa molekyler kopieras. Darwinisterna accepterade evolution
som ett faktum och att alla organismer har ett gemensamt ursprung, men
teorierna om att evolutionen sker stegvis, det naturliga urvalet och
mångfaldigandet av arter blev inte allmänt accepterade förrän kring 1900-talets
mitt då den nya Evolutionssyntesen/ Neodarwinismen - en sammanslagning av
genetik och systematik - uppkom. De två disciplinerna hade dessförinnan varit
oförenliga, framförallt på grund av olika åsikter om vilka mekanismer som styr
evolutionen. Genetikerna såg evolution som plötslig och drastisk, medan
systematikerna ansåg evolutionen ske stegvis. Grunden till de två disciplinernas
syntes lades av genetikern T. H. Morgan och hans forskarteam då de 1910
påbörjade ett arbete som ledde till att teorin om att evolution sker plötsligt
och drastiskt förkastades (Mayr, 2004).
Kuhns teori
År 1962 gav Thomas
Kuhn (1922-1996), historisk vetenskapsfilosof och fysiker, ut boken The Structure of Scientific Revolutions
(”De vetenskapliga revolutionernas
struktur”). Denna bok, i vilken Kuhn ger sin beskrivning av hur vetenskap
fungerar i praktiken, skiljde sig
från de traditionella filosofiska teorierna om kunskap och rationalitet, då
dessa redogör för hur vetenskap bör
fungera. Verket har med sitt perspektiv och sin motsatta riktning präglat både
vetenskapsfilosofin och vetenskapen på ett grundläggande plan (Godfrey-Smith
2003 s. 75; Chalmers, 2003 s. 103-106). Enligt Kuhns vetenskapshistoriska
analys följer vetenskapen en bestämd cyklisk struktur. Ett vetenskapligt område
börjar alltid med förvetenskap och övergår vidare i normalvetenskap som fungerar
enligt vissa ramar/ paradigm. På denna följer en kris och till sist revolution
innan cykeln börjar om på nytt med förvetenskap, då det nya paradigmets ramar
byggs upp. Via denna cykliska struktur går vetenskapen från ett paradigm till
ett annat (Chalmers, 2003 s. 106).
Paradigm och normalvetenskap
Ett paradigm är
det som definierar ett vetenskapligt område. Det består av vissa lagar,
värderingar, teoretiska antaganden om och modeller av världen, specifika
metoder och utrustning/apparatur för datainsamling och analyser (Chalmers, 2003,
kap 8; Kuhn, 1962, kap 2, Efterskrift, 1969, kap 2). Blivande forskare
tillägnar sig det aktuella paradigmets alla ingående element under sin
studietid via studentlitteratur och lärare. På så sätt skapas
forskartraditioner som präglas av relativ samstämmighet bland vetenskapsmännen
inom ett visst område. Denna samstämmighet är förutsättningen för det som Kuhn
kallar normalvetenskap (Kuhn, 1962, kap 5, Efterskrift, 1969, kap 2).
Normalvetenskapsmännens huvudsakliga uppgift är att förtydliga, stärka och
utvidga till nya områden/fall, paradigmets antaganden genom att försöka passa
in naturen inom dess ramar. Av denna anledning blir den normala vetenskapen
ytterst detaljerad och exakt i sin överensstämmelse med paradigmets antaganden
och, likt pusselläggning, fokuseras forskningen till problem som anses ha en
lösning. Om ett problem inte blir löst klandrar normalvetenskapsmannen som
regel sig själv och sin bristande kompetens, snarare än påstår att det är fel
på paradigmets teori (Godfrey-Smith, 2003 s.82, Kuhn, 1962, kap 2, 3, 6).
Kris och revolution
Den normala
vetenskapen strävar enbart efter att lösa de normalproblem som paradigmet
åskådliggjort. Trots detta är normalvetenskapens struktur, genom exakta
förväntningar av forskningsresultaten, väl anpassad för nya upptäckter som
bryter mot dessa förväntningar och som så småningom kan leda till förändringar
eller t.o.m. övergivande av det paradigm som skapat den. Dock försöker
normalvetenskapsmännen först lösa problemen/anomalierna, som de nya
upptäckterna utgör, med normalmetoder. Om detta inte lyckas, överges ofta
problemen och forskningen fokuseras istället till andra områden (Kuhn, 1962 kap
6-9). Men när en allt större mängd anomalier, eller när anomalier utöver de
ordinära, förblir olösta, börjar normalvetenskapsmännen tappa förtroendet för
det rådande paradigmet. Detta är indikationen på en växande kris och till slut,
när olika försök att modifiera och förbättra det rådande paradigmet har
misslyckats, med en ökande vaghet över gällande regler för utövandet av den
normala vetenskapen som resultat, inleds sökandet efter alternativa
teorier/paradigm. En sådan period, då oenighet råder angående grundprinciperna,
är för de inblandade vetenskapsmännen mycket orolig. Det gamla paradigmet
överges dock inte helt förrän man finner ett mer framgångsrikt alternativ som
man tror kan lösa de problem som ledde det gamla paradigmet in i en kris. Denna
övergång från ett paradigm till ett annat innebär en vetenskaplig revolution
(Godfrey-Smith, 2003 s. 82, Kuhn, 1962 s. 63, 73-81). Kuhn menar att
vetenskapsmännen i det nya paradigmet ser och reagerar på världen på ett nytt
sätt. Ofta övertas terminologin och apparaturen från det tidigare paradigmet,
men eftersom vetenskapsmännen nu har andra referensramar, kommer dessa i nya
relationer till varandra. Detta får som konsekvens att vetenskapsmän från olika
paradigm har svårt att kommunicera med varandra. Vetenskaplig utveckling sker i
det avseendet att problemlösningskapaciteten ökar från ett paradigm till nästa,
men likt evolutionen har den vetenskapliga utvecklingen, enligt Kuhn, inget mål
och kan därför inte sägas komma närmare ”sanningen”. De olika inkommensurabla
paradigmen åskådliggör, på grund av detta, enbart olika aspekter av ”den sanna
verkligheten” (Kuhn, 1962, s. 123, 140-141).
Att tolka Kuhn
Kuhn har fått
mycket kritik för att han använt begreppet paradigm på ett tvetydigt sätt i sin
bok ”Structure” (Kuhn, Efterskrift kap 1). Ibland används paradigmbegreppet för
ett vetenskapligt område i sin helhet, ibland för ett enstaka exemplariskt arbete
som ligger till grund för, och blir ledstjärnan vid, en vetenskaplig revolution
(Godfrey-Smith, 2003, s. 77). I vissa fall betonas att varje forskarsamhälle
endast följer ett, i andra fall flera, paradigm under en viss period (Kuhn,
1962, s. 48, 133). Kuhn benämner även specifika teorier och modeller som
”paradigmatiska”, vilket tyder på att ett paradigm som är gemensamt för ett
forskarsamhälle, är uppbyggt av många ”småparadigm”. Kuhn liknar vetenskapliga
problem vid pussel och den normala vetenskapen som pusselläggande. Denna
pusselliknelse passar även för paradigm, där paradigmet som helhet är pusslet
och de ingående elementen är dess pusselbitar. Kuhn menar att då någon av
pusselbitarna elimineras, läggs till eller byts ut, kommer helheten att te sig
annorlunda. Ett visst pussels karaktäristika är således den specifika och
fullständiga konstellationen av dess pusselbitar (Kuhn, 1962). Kuhn har således
en pluralistisk syn på paradigmbegreppet.
Lakatos teori
Imre Lakatos
(1922-1974) var professor i logik, hade universitetsexamen i fysik och
matematik, dock är han mest känd som matematik- och vetenskapsfilosof. Under de
sista 14 åren av sitt liv arbetade och undervisade Lakatos vid London
School of Economics och under denna period utvecklade han sin berömda teori om
”de vetenskapliga forsknings- programmens
metodologi”. (http://www.lse.ac.uk/resources/LSEHistory/timeline.htm).
Denna teori skulle åskådliggöra rationaliteten i vetenskapligt framåtskridande och
var delvis en reaktion på Kuhns ”Structure”,
som Lakatos ansåg gav bilden av att vetenskapliga övertygelser och förändringar
i dessa, grundas på orationella socialpsykologiska system (http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html).
Enligt Lakatos
pågår ett flertal forskningsprogram inom varje vetenskapligt fält samtidigt.
Programmen, vilka utgörs av en falsifierbar och en icke-falsifierbar del följer
en viss metodologi som omfattar alla riktlinjer för forskningsarbetet.
(Godfrey-Smith, 2003 s. 103-104). Det vetenskapliga framåtskridandet grundar
sig på att det mest progressiva forskningsprogrammet, som genom sin
progressivitet antas komma närmast
sanningen, konkurrerar ut de degenerativa programmen. Lakatos dog redan vid
51-års ålder och fick därför aldrig möjlighet att vidareutveckla sina idéer
eller svara sina kritiker, varav en av dem var Thomas Kuhn (http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html;
http://www-gap.dcs.st-and.ac.uk/~history/Biographies/Lakatos.html).
Vetenskapliga Forskningsprogram
Lakatos såg
vetenskapen som uppdelad i olika forskningsprogram. Dessa består av
metodologiska regler som Lakatos benämner positiv respektive negativ heuristik.
Den positiva heuristiken bestämmer och/eller föreslår vilka forskningsbanor man
ska ägna sig åt; den negativa heuristiken vilka forskningsbanor man ska
undvika. En viktig del i den negativa heuristiken är dess förbud mot att ändra
eller avfärda forskningsprogrammets grundläggande principer. Genom detta
skyddas nya forskningsprogram från att elimineras vid första antydan till
motbevis/problem och får därmed möjlighet att utveckla sin fulla potential (Chalmers, 2003, s. 125-127; http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html; Lakatos,
1968-1969). Utan detta skydd skulle vetenskapen, enligt Lakatos, bli en
värdelös lek utan förmåga till framåtskridande genom ackumulation av kunskap (Couvalis,
1997, s. 69). Kring de grundläggande principerna som ofta utgörs av några
allmänna metafysiska teorier, och som Lakatos kallar ”den hårda kärnan”, formas
ett ”skyddande bälte”. Detta utgörs av tilläggsantaganden som kompletterar den
hårda kärnan och mot vilket falsifieringsförsöken riktas. Anpassning av det
skyddande bältet till den hårda kärnan i syfte att stärka den senare sker genom
att tilläggsteorierna successivt modifieras. Alla modifieringar ska i enlighet
med den positiva heuristikens anvisningar leda till nya/naturliga förutsägelser
och oberoende tester och får således inte ske ad hoc. Varje vetenskapligt fält omfattar flera rivaliserande
forskningsprogram. Ett forskningsprograms framgång värderas utifrån dess
progressiva förmåga i förhållande till dess konkurrenter. Denna progressivitet
kan vara teoretisk, genom att modifieringar av tilläggsantaganden leder till
nya/naturliga förutsägelser, och empirisk, genom att dessa förutsägelser
bekräftas genom observationsdata. Ett degenerativt forskningsprogram misslyckas
med att frambringa nya/naturliga förutsägelser och fakta (Lakatos, 1968
– 1969; Chalmers, 2003, s. 125-127; http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html).
Vetenskapliga
framsteg består således i att progressiva forskningsprogram
ersätter/konkurrerar ut de degenerativa. Med vetenskapshistorien som facit bör
dock varje forskningsprogram tillåtas en period av motgångar då dessa kan vara
tillfälliga, innan dess grundprinciper förkastas. Av denna anledning är det
svårt för vetenskapsmännen inom ett degenererande forskningsprogram att ta ett
rationellt beslut angående huruvida de bör hålla kvar vid eller överge
programmet (Chalmers, 2003, s. 130-135).
Kuhn, Lakatos och
evolutionsbiologi - jämförelser kors och tvärs
Kuhn ger många definitioner på paradigm. Enligt en definition kan ett Kuhniskt paradigm jämföras med ett
Lakatosiskt forskningsprogram, då båda syftar till något som en grupp
vetenskapsmän har gemensamt. I det Lakatosiska forskningsprogrammet är det
skyddande bältets teorier och metoder mer lössittande än teorierna i Kuhns
paradigm, där varje förändring påverkar helheten. Av denna anledning kan man
istället jämställa paradigm med den hårda kärnan då dessa är de
karaktäriserande teorierna vilka orsakar den bestämda världsbild som
vetenskapsmännen inom paradigmet/forskningsprogrammet håller för sant. De
teorier, vilka Kuhn kallar paradigmatiska och de separata antagandena som utgör
den hårda kärnan kan även sägas vara jämbördiga. Enligt Kuhn finns det dock
endast ett paradigm i den breda meningen per forskningsområde och per tid,
medan det enligt Lakatos alltid finns fler än ett forskningsprogram. Paradigmbegreppet
kan i denna mening gälla evolutionsbiologin som helhet eftersom alla vetenskapsmän
har relaterbara världsbilder, vilka framförallt grundar sig på
evolutionskonceptet och alla är eniga om att frågor gällande evolutionen är de
viktiga frågorna att ställa. Paradigm kan även syfta till deldiscipliner, nivån
på vilken bl.a. systematik befinner sig. Dock finns det flera skolor inom
systematiken vilka är oeniga, på denna lägre nivå angående metoderna för
släktskapsanalyser, varför Lakatos beskrivning av rivaliserande
forskningsprogram här passar betydligt bättre. Således kan evolutionsbiologin
som helhet ses som ett enda Kuhniskt paradigm (i breda bemärkelsen),
innehållande en mängd Lakatosiska forskningsprogram (Godfrey-Smith, 2003, s.
104-107). Den vidare diskussionen kommer att avse dessa definitioner av
paradigm respektive forskningsprogram om inget annat anges.
Den största skillnaden mellan
Kuhn och Lakatos ligger i deras syn på vad som driver vetenskapen framåt.
Enligt Kuhn följer vetenskapen evolutionens mönster, utan särskilda mål, ingen
strävan att finna ”sanningen” och grundas på socialpsykologiska system. Lakatos
anser att Kuhns syn är relativistisk och destruktiv. Han menar istället att
vetenskapen närmar sig sanningen genom ackumulation av kunskap och att
framstegen sker på rationella grunder genom att vetenskapsmännens arbete
grundas på metodologiska riktlinjer (Godfrey-Smith, 2003, s. 103). Evolutionsbiologin
kan stämma med båda filosofernas teorier. Inom paradigmet ackumuleras kunskap
om världen rationellt. Livets träd undersöks systematiskt och utvidgas, genom
att fler släktskapsförhållanden studeras. De två paradigmen, före och efter
Darwin kan dock sägas vara inkommensurabla, då världsuppfattningarna skiljer
sig mellan dem och därför också motivationen till att klassificera arter -
motivationen bakom Linnés klassifikationssystem är således icke-kompatibel med
modern evolutionsbiologi (http://www.ne.se/lang/carl-von-linne/242590). Diskussionen
huruvida vetenskapen närmar sig ”sanningen” överlåtes åt andra.
Kuhn och Lakatos är eniga om att
huvuduppgiften för vetenskapsmännen inom ett paradigm/forskningsprogram är att
stärka paradigmet/den hårda kärnan genom förtydligande av paradigmets/det
skyddande bältets teorier och att utvidga dess territorium. Detta stämmer väl,
både vad gäller paradigm och forskningsprogram. Evolutionsbiologin som paradigm
har som huvuduppgift att utforska evolutionen. Varje evolutionsbiologisk
deldisciplin har olika metoder och tekniker som är anpassade till dess
specifika område/frågeställningar inom paradigmet. Inom varje deldisciplin
finns några skolor/forskningsprogram samt en stor mängd forskningsprojekt som
fokuserar på olika frågor. Ofta är de olika projekten på något sätt
sammanlänkade i och med att de tillsammans ger en större helhet, större ”sanning”
t.ex. då systematiker fokuserar på arters inbördes släktskap inom olika genera,
samt relationen till andra genera. Tillsammans kan de ge en tydligare bild av
livets träd och stärka paradigmet ytterligare. Denna bild stämmer med Kuhns
beskrivning av normalvetenskapsmännens pusselläggande. Det som driver
forskningen till att utveckla nya metoder och teorier, för att stärka
paradigmet, är konkurrensen mellan de Lakatosiska forskningsprogrammen.
Kuhn menar att vetenskapsmännen
inom samma paradigm är relativt eniga om fundamentalerna. Detta kan utifrån
sett verka stämma och stämmer även till viss del även inifrån sett. Under
evolutionsbiologins utveckling har dock olika grupper varit oeniga angående just
fundamentaler, d.v.s. evolutionens mekanismer och det har skett förändringar i
evolutionsteorin vilket det tidigare exemplet visar. För att Kuhns teori,
applicerad på evolutionsbiologin, ska stämma bättre får man anta att
evolutionsbiologin som helhet fortfarande är inne i ett förparadigmatiskt
stadium. Om Kuhns teori ses i sin pluralistiska mening, i vilken varje
förändring av pusselbitarnas konstellation genom uppkomst av en ny metod eller
teori påverkar helheten, sker mindre revolutioner frekvent på lägre nivåer, men
påverkar då oftast enbart de inblandade vetenskapsmännen (Kuhn, 1962).
Varken Kuhn eller Lakatos nämner synteser, likt den mellan genetik och systematik, varför båda teorierna brister
i detta avseende. Lakatos menar att ett av de rivaliserande
forskningsprogrammen kan expandera till och vidare överta ett annat programs
område, men detta är inte vad som skedde vid evolutionssyntesen.
Stundande revolution eller ”bara” rivaliserande
forskningsprogram?
Kartläggningen av
organismvärlden ur ett evolutionärt perspektiv utförs dels av paleontologer som
främst utgår från morfologiska data från fossilregistret, dels av systematiker
vilka arbetar med molekylära data. För datering av organismerna använder de sig
ofta av olika metoder (http://www.ne.se/lang/paleontologi;
http://www.ne.se/lang/systematik).
Specifika dateringar med respektive metoder kan skilja sig åt och ibland
markant. Tidpunkten för de moderna fåglarnas divergering från stamlinjen
daterades t.ex. med morfologiska data till ca 60 miljoner år, medan man med
molekylära metoder daterade divergeringen till ca 100 miljoner år, liknande
dateringar har gjorts även för de moderna däggdjurens divergering. Dessa
skillnader ger helt olika bilder av vilka ekologiska och evolutionära
mekanismer som styrt utbredningen av de moderna fåglarna, eftersom utrotningen
av dinosaurierna skedde mellan dessa två tidpunkter. Tidigare har man inom
forskningen förlitat sig på dateringen från fossilregistret, men på senare år
har de molekylära metoderna blivit allt vanligare (Borg, 2008).
Är det frågan om
en Kuhnisk revolution inom evolutionsbiologin? Det som sker inom
evolutionsbiologin är att de morfologiska metoderna som tidigare tagits för
sanna, börjar ifrågasättas nu när nya metoder utvecklats - forskare börjar
tvivla på det gamla paradigmet. Här är det fråga om olika metoder och tekniker
där resultaten från studier av samma fenomen skiljer sig åt och i nuläget kan
man inte säga vilket som är (ska tas för att vara) ”sant”. Ännu är de
molekylära metoderna i sin utvecklingsfas. Pålitligare molekylära klockor kan
komma att utvecklas (Campbell & Reece s.550); men det är just detta vetenskapsmännen
ska syssla med enligt både Kuhn och Lakatos, efter att ett nytt paradigm/forskningsprogram
antagits – att förfina metoder och tekniker som ingår i och bestäms av
paradigmet/programmet. Vid generalisering av paradigmbegreppet som den ovan,
där paradigm får omfatta hela evolutionsbiologin, krävs dock förändring av den mest
fundamentala världsbilden. Det senaste paradigmskiftet skedde då i och med
Darwins ”Om arternas uppkomst”. Vid en sådan generalisering är det alltså här
inte fråga om en Kuhnisk revolution.
Systematik och
paleontologi kan däremot ses som rivaliserande Lakatosiska forskningsprogram, med
syfte att förfina metoderna och teknikerna inom evolutionsbiologins Kuhniska paradigm.
Om Lakatos teori stämmer kommer således det mest progressiva programmet att besegra
det andra, som istället kommer börja degenerera och så småningom försvinna. Lakatos
slagord ”det finns ingen ögonblicklig
rationalitet” (Lakatos, 1968-1969), innebär dock att man inte kan säga
vilket av programmen som kommer att segra.
Eller finns det
även möjlighet för en syntes mellan systematik och paleontologi i framtiden,
likt sammanslagningen av systematik och genetik vid Evolutionssyntesens födelse?
Detta senare alternativ verkar rimligt, dels genom att det följer systematikens
historiska mönster, dels trenden av pluralistiskt förhållningssätt som sprider
sig alltmer, där det ena inte behöver utesluta det andra. Inom systematiken utvecklas t.ex. en pluralistisk syn
på artbegreppet. Istället för att försöka finna en universell definition för
begreppet art – en definition som passar alla delar av livets träd och som står
upp mot evolutionens kontinuitet – vill man fokusera på att finna passande
definitioner för olika delar av livets träd (Garvey, 2007; O’Hara, 1993).
Förespråkare för utvecklingssystemsteorin, som uppkom på 1950-talet, anser att
det är samspelet mellan en mängd faktorer som bestämmer en organisms utveckling.
Denna pluralistiska syn skiljer sig från den gencentristiska som menar att det
till största delen är generna som bestämmer hur en organism utvecklas (Garvey,
2007 s. 78-88). Denna pluralism inom evolutionsbiologin går helt emot fysikens
försök att finna ”teorin om allt” och även Kuhns och Lakatos, som ju var
fysiker i grunden, försök att förklara hur all vetenskap fungerar i en enda
teori. Kanske hade Kuhn, under sitt arbete med ”Structure” påverkats av denna
trend av pluralism eftersom han gav sitt viktigaste begrepp ”paradigm” denna pluralistiska
betydelse.
Slutsatser
Under arbetets
gång har jag behövt förenkla och anpassa Kuhns och Lakatos teorier, för att
göra det möjligt att, med denna begränsade mängd ord och tid, jämföra dem
sinsemellan samt med evolutionsbiologin. För att teorierna, i så stor
utsträckning som möjligt, ska stämma överens med evolutionsbiologin krävs en
syntes av de båda teorierna, vilket jag har illustrerat i detta arbete. Då både
Kuhn och Lakatos främst utgår från fysiken, visar detta att olika vetenskaper
fungerar på olika sätt och har olika utvecklingsmönster. Endast en
vetenskapsfilosofisk teori över alla vetenskaper är således inte tillräcklig.
Hur
evolutionsbiologin kommer att utvecklas är i nuläget ovisst. Mycket tyder på
att evolutionsbiologer sakta börjar få ett pluralistiskt perspektiv på världen.
Kanske är ett nytt paradigm på intågande? Hittills har biologin sett sig själv
som fysikens och matematikens underlägsne och på grund av detta strävat efter
att efterlikna dessa vetenskaper genom att finna sin ”teori om allt”. På senare
tid har biologer dock börjat anse (inse?) att biologi är en egen vetenskap med
annorlunda villkor, vilket kan vara en orsak till pluralismens utbredning
(Garvey, 2007, kap 10). Antingen börjar biologin hitta sig själv, vilket kommer
att resultera i ett paradigmskifte, eller så orsakas denna pluralism av
ansamlandet av anomalier inom och vaga ramar för rådande paradigm, vilket skulle
innebära att evolutionsbiologin är inne i en kris. Även detta skulle resultera
i ett paradigmskifte. Oavsett vilket, är jag övertygad om att vi inom biologin har
en väldigt spännande tid framför oss!
Referenser
Borg, M. 2008,
Södertörns högskola, Institutionen för livsvetenskaper, Biologisk mångfald. Moderna fåglar och däggdjur - evolutionära
processer och ekologiska mekanismer
Campbell &
Reece, 2008, Pearson Education, Inc. San Francisco. Biology Eights
edition
Chalmers, Alan F. Översättning: Per Lennart Månsson. 2003, Nora: Nya Doxa. Lettland. Vad
är vetenskap egentligen?
Feduccia, Alan. Trends in
Ecology & Evolution, Volume
18, Issue 4, April 2003,
s. 172-176. ‘Big bang’ for tertiary birds?
Folse, Henry. Philosophy courses, Department of Philosophy; College of
Arts and Sciences, Loyola University, New Orleans. Hämtad: 2009-10-14. http://www.loyno.edu/~folse/Lakatos.html. Lakatos's Methodology
of Scientific Research
Programmes
Garvey, Brian. 2007, McGill-Queen´s University Press. North America. Philosophy of Biology
Godfrey-Smith, Peter. 2003. The University of Chicago Press. Chicago. Theory and Reality, an introduction to the philosophy
of science
Kuhn, Thomas S.
1962. Översättning: Örjan Björkhem. 1997, Thales. Falun. De vetenskapliga revolutionernas struktur
Lakatos, Imre. Proceedings of the Aristotelian
Society, New Series, Vol. 69, (1968 - 1969), pp. 167-186 Published by: Blackwell Publishing on behalf of The Aristotelian Society. Criticism
and the Methodology of Scientific Research Programmes. Hämtad: 2009-10-14. http://www.jstor.org.till.biblextern.sh.se/stable/4544774?seq=19&Search=yes&term=%22Imre+Lakatos%22&list=hide&searchUri=%2Faction%2FdoBasicSearch%3FQuery%3Dau%253A%2522Imre%2BLakatos%2522%26wc%3Don&item=1&ttl=37&returnArticleService=showArticle&resultsServiceName=doBasicResultsFromArticle
Mayr, Ernst. Science 2 July 2004: Vol. 305. no. 5680, pp. 46 – 47. 80
Years of Watching the Evolutionary Scenery
O´Hara, Robert J. Syst. Biol. 1993:
42(3):231-246. Systematic generalization,
historical fate, and the species problem
2009-10-12
Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/evolutionsbiologi
2009-10-12
Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/paleontologi
2009-10-20
Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/charles-darwin
2009-10-20
Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/systematik
2009-10-23
Nationalencyklopedin • Lång. http://www.ne.se/lang/carl-von-linne/242590
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar