Du kom till oss som ett embryo,
Innan du ens blivit till!
Ett litet under, ett mirakel,
som vi döpte till Pill-Pill.
Den första gång jag såg dig,
Du var bara en dag.
Jag vågade knappt andas,
Du var så liten, så svag.
Du skådade den nya världen,
Med förundrad blick.
Och utforskade den mer var dag,
Så mycket som du fick.
Du växte så det knakade,
Blev till en ståtlig karl!
Och alla grannar dyrkade dig,
Och ungarna på dig bar.
Du inte rädd för något var,
Och nyfiken som få!
Och trots att du var tillgiven,
Din egen väg ville gå,
En natt du skulle bara ut,
Till månen, vännen din.
Men på morgonen du var ej där,
För att få komma in.
Jag långa promenader gick,
Och ropade och bad!
Och överallt jag satte upp,
Massa efterlysningsblad.
Så en dag ringde de till mig,
De visste var du var!
Till platsen sprang jag illa kvickt,
Så att du vore kvar!
När jag kom fram så såg jag dig,
Min underbara prins!
Du låg där livlös, kall och stel,
I gräset, om du minns?
En stjärnklar natt tog allting slut,
När någon slet dig bort.
Den någon körde dig ihjäl,
Och måste ha kört fort.
Jag saknar dig, så det gör ont!
Känns faktiskt som ett rån!
Din syster, hon har mist sin bror,
Och Färr har mist sin son.
Så, varför har du lämnat oss?
Vi saknar dig ju så!
Miraklet som benådats oss,
Tvangs alltför tidigt gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar