Den ilska som jag ofta känner,
Kan ge mig enorm energi,
Jag kan gråta och skrika och svära,
Men också skriva djup poesi.
Jag håller mest till i mitt huvud,
Söker fakta och information,
Vill visa en bild för världen,
Som kan skapa en reformation!
Var är anden då, i allt detta?
Och var höll den till förut?
När jag var ung, naiv och lycklig,
När jag vandrade glädjens stig?
Fast var jag då alltid så lycklig?
Log jag och skrattade jämt?
Eller har jag förskönat det hela?
Ja, kanske är det det som har
hänt.
Men ändock så var allt så enkelt,
Jag levde och kände mig trygg,
För jag vistades ständigt i nuet,
Och allt kändes som det var ödet.
Sedan dess har jag fått upp mina ögon,
För den värld som vi lever i,
Och insett att människan skapat,
En värld av perfekt slaveri.
Så hur kan jag dessa förena,
Mitt förflutna och nutida jag?
Kan oskuld och medvetenhet koexistera?
Kan jag hitta en väg en dag?
Att förena min nu- och min dåtid,
Kan ses som en stor och svår sak,
Men allting, det finns ju härinne,
Och livets väg är inte rak.
Kan jag ta all min nyvunna insikt,
Och energin som jag får utav den,
Och använda den för att stärka,
Hoppet, tron och livsglädjen?
För yin kan ej utan yang existera,
Och yang tynar bort utan yin,
Så egentligen bör jag ju jubla,
Att jag nu har mer än någonsin!
En sak kan jag verkligen fira,
Att jag nu tillslut förmår se,
Att vi människor blir totalt styrda,
För då kan jag göra något åt det!
Min tro och mitt hopp och min glädje,
Ska jag i mig själv finna här,
Det är bara jag som bestämmer,
Mitt liv, vad jag gör och när.
Det lilla som jag kan förändra,
Förändrar jag bäst ini mig,
För andra har valt sina vägar,
Och det är ju helt deras grej.
Det ansvar jag känner för världen,
Och nu när jag vet hur den är,
Så gör jag ju klokast i detta,
Att leva precis som jag lär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar